Kristdemokraternas förslag om förstatligande av vården som de nyligen släppte, fick mycket uppmärksamhet. Om man faktiskt läser rapporten är det som föreslås sex storregioner med statligt tillsatta styrelser. Det är en sämre konstruktion än dagsläget.
Om du vill läsa förslaget hittar du det här: https://www.kd.nu/regionrapport/regionrapport.pdf
Storregioner
Förslaget slår ihop de regioner som inte redan är ihopslagna till storregioner, tillsätter en styrelse och ger dem en budget. Det problem man säger sig vilja lösa är ojämlik vård. Och vården är ojämlik, men att det skulle lösas genom statliga storregioner är väldigt tveksamt.
Som jag tidigare nämnt har jag erfarenhet från patientföreningar för mindre patientgrupper, framförallt Hortons huvudvärk där jag gjorde en kartläggning av patienters väg genom vården som resulterade i en guide för patienter. Jag tar erfarenheter därifrån som exempel, för det illustrerar en allmän poäng.
Vården för patienter med Hortons huvudvärk är väldigt ojämlik. Hur många år det tar att få diagnos beror till stor del på tur och om du passar in på textbeskrivningen. Om du har stor tur kommer du till en läkare som haft en sådan patient tidigare och känner igen symtomen. Om du har lite tur träffar du på någon annan i vården – till exempel en ambulanssjuksköterska eller en apotekare – som känner igen symtomen och ger dig ledtråden så att du kan fråga om det är det du har. Men majoriteten har inte tur. Om du stämmer in väl på textbeskrivningen (som bland annat ofta inkluderar “man i 30års-åldern”) så får du diagnos snabbare. Är du för ung, eller kvinna så tar det längre tid. Efter att du fått diagnos kan det ta år och flera återvändsgränder innan du hittar en behandling som fungerar för dig.
Varför är då detta relevant? Jo, för det har inget med storleken på regionen att göra. Visst, patienter i Stockholm får diagnos och fungerande behandling i snabbare genomsnitt, men i kontrast gäller motsatsen i Västra Götaland. Den enda patient jag träffat som fått rätt diagnos och den rekommenderade kombinationen av behandlingar vid första besöket, fick sin vård i Gävle, och Gävle är inte en stor region.
Och då är Hortons huvudvärk en grupp där det både finns forskning och många behandlingar inom landet. Det finns många grupper som helt saknar vård i landet, och behöver åka utomlands för att få vård, vilket är väldigt ojämlikt om man jämför med grupper som har vård.
Storregioner är ingen lösning på ojämlikheterna i vården, det är cementering av de nuvarande strukturerna.
Förstatligande
Kristdemokraternas förslag till förstatligande innebär att styrelserna för deras sex storregioner tillsätts av staten. Tanken att ersätta politiker med proffs är säkert tilltalande, men vad leder det egentligen till för konsekvenser?
Styrelser och nämnder inom regioner är idag övervägande av fritidspolitiker, dvs man har ett annat jobb och sköter mycket av sitt politiska uppdrag på kvällar och helger och om möten ligger när man skulle arbetat får man ta tjänstledigt för politiskt uppdrag. De politiker som är heltidspolitiker benämns regionråd och är en liten del av det totala antalet. Styrelserna har därmed bred erfarenhet från samhället i stort, inklusive från vården. Jag ser inte vilka kompetenser som idag saknas som ett statligt tillsättande av styrelser skulle ordna. Men den viktigaste skillnaden är att politiker har ett institutionellt behov av att vara kontaktbara.
Visst, kristdemokraternas rapport har rätt i att regionpolitiker i stort är okända och att ansvarsutkrävning över hur vården i stort fungerar är svårt. Men inget att det löser man genom statligt tillsatta styrelser.
Och helt anonym är man inte som sjukvårdspolitiker. I praktiken är patientföreningarna den grupp som hör av sig i egenskap av medborgare och användare av sjukvården. Och byter jag hatt så att jag skriver i egenskap av patientföreningsmänniska så är vården ofta väldigt svårkontaktbar, särskilt om vård saknas, förutom politikerna. För politiker behöver ha kontakt med väljarna. Sedan har politikerna huvudsakligen ansvar för processer och budgetar, och det är inte den värld patientföreningarna huvudsakligen lever i och vill diskutera, men det är åtminstone en väg in.
Nuvarande vårdstrukturen har gott om saker som behöver förbättras, men allt kristdemokraternas förslag gör är att stänga en väg som åtminstone ger en möjlighet att påverka.
Så för att sammanfatta: Kristdemokraternas förslag innebär en cementering av nuvarande struktur men i större regioner, en minskning av kontaktvägarna in för patientföreningar, och ingen egentlig förbättring. Det är en icke-lösning.
Nästa inlägg kommer handla om hur jag tror att vi faktiskt kan förbättra vårdens struktur.
Bli först att kommentera