Om vi tittar på den bild av vårdens organisation jag målat upp i Vad mäter vården? och Kristdemokraternas förslag om förstatligande så är den ju inte särskilt bra. Det är en organisation som försöker få igenom patienter i vårdflöden, men som organisation inte fångar upp om patienter studsar runt. Det är en organisation där patientorganisationer kan nå fram till politikerna, men det är oftast fel nivå för de frågor de vill driva.
Jag har här dragit upp tre punkter som jag tror skulle gå lång väg för att åtgärda dessa problem.
Kvalitetsvärden med patientinflytande
Som jag skrev om i Vad mäter vården? är det brist på mått som på ett systematiskt sätt fångar upp hur bra vård organisationen som helhet presterar. Cancervården har det i form av mediantider mellan olika steg i vårdkedjan. Vad som är bra kvalitetsindikatorer beror på hur vårdkedjan ser ut, och var luckorna i vårdkedjan ofta uppstår idag. De som vet var luckorna finns idag är patientorganisationerna. I Region Uppsala har en sådan process startats, men blivit väldigt försenad på grund av pandemin. Bra indikatorer kommer underlätta för vården och också underlätta för patientföreningarna som både kan peka på vårdnivåer i vissa län som fungerar utmärkt och vårdnivåer i andra län som fungerar dåligt. Och det för mig till min nästa punkt.
Tillvaratagande av patientföreningarnas kunskap
När jag studerade så var jag en engagerad student och bland annat med i vårt lokala studieråd. Studenterna har representation på varje beslutande nivå, så om en fråga var på institutionsnivå kunde man kontakta sin representant där, likaså på fakultetsnivå, i universitetsstyrelsen, i biblioteksstyrelse och så vidare. (Jag vet att det här inte alltid fungerar, men det är så det ska fungera.)
I vården är det normala att du som enskild har inflytande över just din vård, men vill du och din förening påverka processerna får du vända dig politikerna som sitter i det högsta organet, det vill säga motsvarande universitetsstyrelsen. Och på den nivån har man ofta inte fattat beslutet som ni vill invända mot, för det har fattats på en annan nivå. Istället för att som i exemplet med universiteten kunna kontakta din lokala representant. Patientföreningarna kan ibland ha extremt bra kontakter, men då hänger det vanligen på personliga kontakter, till exempel med en läkare eller en verksamhetschef som är intresserad av att ha ett samarbete.
Vården är inte konstruerad som universiteten och har oftast inte de former där man lätt kan plocka in en representant. Därför bör man använda processen med kvalitetsvärden för att etablera långsiktigt samarbete. Man kan utforma det just runt kvalitetsvärdena, där man kontinuerligt har avstämning runt varför värdena ser ut som de gör och om det finns aspekter som värdena inte fångar upp. Då får man en kontinuerlig diskussion om vårdens kvalite, och den diskussionen kan ske på rätt nivå.
Hitta de stora luckorna
Luckorna inom vårdkedjorna bör man hitta med ovanstående två punkter. Men de riktigt stora luckorna är där vård helt saknas. Det kan vara att vård saknas inom en region eller att det saknas i hela landet. Därför bör varje region inrätta en instans (eller ge en existerande instans utökat uppdrag), dit patienterna och deras organisationer kan vända sig för att anmäla att vård saknas för en patientgrupp. Den instansen behöver resurser att utreda om så är fallet och ge förslag till hur och var vård upprättas. En motsvarighet bör finnas på statlig nivå, framförallt för de patientgrupper som är så små att det vettiga är att ge en region riksansvar för den patientgruppen.
Att bygga upp ny vård är dagens struktur bra på, att hitta luckorna och täta dem är dagens struktur dålig på.
Regionernas ansvar slutar inte med att förvalta den existerande vården, man har ett ansvar för alla som blir sjuka. Genom att mäta mer om patienter blir friska än antal vårdtillfällen, genom att tillvarata patientföreningarnas kunskap och genom att organiserat identifiera och laga luckorna i vården så kan man ta det ansvaret.
Bli först att kommentera